Ojämlikhet: första delen.

När Merta Larsdotter år 1751 dog vid 37 års ålder lämnade hon efter sig en åttaårig dotter Anna Christina. Det var egentligen det enda värdefulla som efterlämnades av den mitt i livet avlidna ullkammaränkan i Norrköping. När bouppteckningen upprättades över hela hennes egendom stannade summan av hennes förmögenhet på 22 daler kopparmynt (eller om vi räknar om det till kronor: strax under 2 kronor i 1751 års penningvärde) och bouppteckningen omfattade endast två halvsidor. Egendomen bestod av:

  • Sängkläder: tre trasiga bolster varav ett med dun, och två mindre, likaledes trasiga, bolster.
  • Linkläder: ett gammalt trasigt lakan, en gammal handvävd randig kjortel och en gammal Danzigertygskofta
  • Husgeråd: en lappad järngryta, en dito kopparpanna, en gammal stekpanna, ett par grytkrokar, ett bord, två furustolar, en mindre trasig stol, en gammal furukista, ett litet beslaget skrin och en drickstunna.

Inte mycket för dottern att ärva.

Featured image

Samma år dog baron Johan Gabriel Sack, innehavare av Bergshammar. Hans änka, grevinnan Eva Bielke, fick å andra sidan ett något mer omfattande arv. Johan Gabriels efterlämnade förmögenhet var 1 102 169 daler silvermynt, eller i kronor: 275 542. Den största delen av förmögenheten, ungefär 38 procent, utgjordes av fastigheter, såväl Bergshammar sätesgård i Fogdö socken och ett stort antal bondgårdar i Sörmland, Uppland och Östergötland, som ett hus på Riddarholmen i Stockholm och ett ”litet” hus på Norrmalm.  Det mesta av jordbruksegendomarna var arv från hans moder. Bouppteckningen visar även på en stor mängd lösöre. Sida efter sida av kontanter, guld, silver, möbler, gevär, porslin, kläder etc. Sammanlagt 79 sidor. Här de två första sidorna av ”Juveler och pärlor”, av sammanlagt sex sidor om enbart detta.

Featured image

Detta är två extremexempel från det urval av bouppteckningar som vi har registrerat i ett försök att mäta ojämlikheten i Sverige. Det fanns såklart både fattigare människor, de som bara ägde sina kläder, och rikare människor än Merta och Johan Gabriel. Att många var väldigt fattiga och några väldigt rika är ju ett faktum som de flesta av oss vet. Vi har läst om det i skolan eller på annat sätt förstått att det fanns stora skillnader i rikedom ”förr”. Mer intressant, även om vi inte får glömma vare sig Merta eller Johan Gabriel, är kanske hur ojämlikt samhället var.

De flesta människor i Sverige år 1751 var bönder, d.v.s. de brukade en gård med jord som var mantalssatt – skattepliktig. Många av dessa var självägande bönder, s.k. skattebönder. Ungefär en tredjedel av alla bönder ägde sin egen jord vid 1700-talets början och den andelen ökade under seklet då man fick köpa sin jord av staten/kronan för en relativt billig peng. I europeisk jämförelse är detta unikt. I de flesta andra europeiska länder ägde adeln och kyrkan den största delen av jorden och bönderna var underlydande arrendatorer, eller livegna. Detta har hos vissa genererat uppfattningar om att Sverige var väldigt speciellt. Jag minns t.ex. en av mina lärare under grundutbildningen, Mauricio Rojas, som i ett sommarprogram gjorde stor sak av att det faktum att alla svenskar ägt en egen gård gjorde att vi var avståndstagande och värnade vår egen täppa/tomt/trädgård. Andra har talat om att Sverige alltid varit jämlikt och att detta är en förklaring till varför vi nu är så relativt jämlika i ett internationellt perspektiv.

Det sistnämnda, att Sverige alltid varit jämlikt, måste ju anses vara falsifierat av tidigare studier, till vilka jag tänkte återkomma i ett kommande inlägg. Men hur var det med det gamla bondesamhället.  Var det jämlikt och vilken inverkan hade det i så fall på den svenska utvecklingen? Sådana frågor kan ju endast besvaras empiriskt och det är detta vi just nu är i färd med att göra. Redan nu kan vi dock se att särskilt jämlikt var inte Sverige år 1751. Möjligen var vi något mer jämlika än andra västeuropeiska länder, det återstår att se. Möjligen, och högst troligen, spelade den relativt stora gruppen av självägande bönder en viktig roll för hur Sverige industrialiserades: Att många äger istället för få, och att inkomstökningar tillfaller många istället för få, är uppenbart en fördel för ekonomisk tillväxt. Men att Sverige var ojämlikt; att det fanns en stor andel av befolkningen som bara hade till livets nödtorft är också en bild av Sverige som vi inte får glömma. Att textilarbetarna i Norrköping inte lämnade något efter sig till sina barn är en lika stor del av vår historia som de magnifika slott som vi åker på utflykter till när vi vill uppleva historiens vingslag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s