Gödsel

Sommaren kom med månaden maj; på en dag gick vi från novemberrusk till högsommar. Nu måste man ju ta tillvara på det fina vädret och bygga på D-vitaminhalten, eller vad det nu brukar heta. Ute sitter jag i alla fall och från solstolen ser jag just nu två änder som landar i märgelgraven femti meter från min tomt.

Jag bor i Lunds östra utkant på det som förr var Östra Torns bys utmarker. Själva byn har ju bevarats och ligger någon kilometer närmare Lunds centrum från mig sett. Runt bynfanns byns åkerjord och längst bort från byn fanns utmarken. Landskapet är lite mer kuperat här och marken användes ibland som bete för djuren och var troligen även delvis bevuxen av buskar. Och så tog man märgel härifrån.

På kartor från 1800-talets början finns märgelgraven utmärkt som en oval grop. Nu är den ungefär 5 meter bred och 10 meter lång och det var alltså härifrån bönderna i byn hämtade märgel. De tog sina kärror eller vagnar, dragna av hästar, och backade ner i ena änden av den och så grävde de fram den kalkhaltiga leran som de sedan forslade tillbaka och spred på åkrarna.

I jordbruket är återställandet av jordens fruktsamhet det viktigaste. Att odla år efter år leder till att jorden näringsämnen minskar och att avkastningen sjunker. Före 1800-talet var två sätt att återställa näringen dominerande, att träda jorden och att gödsla den. På den sydskånska slätten tillämpade man tresäde, d.v.s. tre stora gärden (vångar) besåddes med råg, korn respektive trädades och så alternerades det för varje år. Så vart tredje år låg åkern i träda. Sen gödslade man också med djurens avföring. Det krävdes alltså djur, och mat till djuren via bete på trädesåkern samt hö från ängen. För lite djur så för lite gödsel, därav uttrycket ”Äng är åkers moder”. Vad skulle man då ha märgeln till? Jo, gödsel innehåller de flesta av de ämnen som är viktiga för återställandet, utom kalcium. Kalken gör att surheten i jorden minskar vilket ökar avkastningen. Så bönderna i Östra Torns by kompletterade med märgel på Sveriges bördigaste åkrar från den lilla graven utanför min tomt.

(Det uppges ofta, har jag sett, att märgelgravar är från 1830-talet och framåt men det tror jag är helt fel, finns ju omtalat av Linné och på kartor tidigare. Får kolla detta någon gång…)

På kvällarna när det är svalare läser jag om gödsel i Flanderns inland. Jag ska åka till Antwerpen och sitta i betygskommittén för Pieter De Graefs avhandling ”Urbs in Rure?” som handlar om hur bönderna där försökte öka avkastningen på åkrarna. Flandern var sedan medeltiden ett av Europas bördigaste jordbruksområden. För att öka produktiviteten hade man tidigt infört det vi ofta kallar växelbruk, d.v.s. man minskade eller tog bort trädan och ersatte den med odling av kväveberikande växter som t.ex. klöver. Detta medförde hög avkastning och möjligheter till relativt hög urbaniseringsgrad. Under århundradenas lopp delades gårdarna, befolkningen växte och behovet av att öka avkastningen på jorden växte. Pieter studerar jordbruket under 1700-talet och då har man hamnat i en situation där varje form av näringstillförsel är mycket viktig; jordbruket i Flandern börjar närma sig det kinesiska risjordbruket med enorma arbetsinsatser och, i den mån det finns, införsel av näringsämnen utifrån.

Det absolut mest spännande med hans avhandling är att han kan följa transporten av urbana produkter hela vägen till böndernas åkrar, och med produkter menar jag fekalier. På engelska kallas det ofta ”night soil” då de som samlade in det i städerna gjorde det på nätterna. Insamlingen och bortforslandet var antingen en kommunal angelägenhet eller uthyrt till privata entreprenörer som alltså fick betala för det. Varför betalade man för detta? Jo, man kunde ju alltså sälja det vidare. I Brügge, Gent eller andra städer samlades människornas avföring och avfall in och lastades för vidare transport till inlandets jordbruk.

Till en början skedde det på kanalerna som byggts under 1600-talet och 1700-talets första hälft. Sen lastades det om till vagnar och kördes till varje by och ut på åkrarna. Eftersom de många småbönderna inte hade hästar så var det ofta bönderna med större egendomar som forslade gödseln även åt småbönderna, i utbyte mot dagsverken. Under 1700-talet byggdes dock stenlagda vägar mellan de större städerna i Flandern och mellan dem och städerna i norra Frankrike. Det gjorde att fler och fler transporter skedde landvägen. Det var lite dyrare men fördelen var att det var snabbare och att man slapp omlastningen. De större bönderna investerade då i bättre vagnar för att minska transportkostnaden och för att anpassa dem till vägarna – något som även jag och två kollegor (Fredrik Bergenfeldt och Mats Olsson) hittat för Skåne men då i samband med spannmålstransporter.

Så nu tittar jag ut igen över de fotbollspelande barnen och bortom dem och tänker på att märgelgraven, som barnen annars fångar grodor och insekter i, är en del av de strävsamma böndernas historia och därmed även av vår allas. Känner mig som vanligt historisk, vilket känns bra.

Annonser

Godsägare och bönder

Borde egentligen förbereda en presentation inför nästa veckas konferens i Girona men fastnade i den fasansfulla flyktingsituationen i Europa via Twitter. Det enda positiva med detta hemska är att SD och brunhögern tagits på sängen av vilken solidaritet folket i Sverige och i Europa har inne i sina hjärtan. Härligt! Det tar dock på krafterna att följa det hela så jag smiter undan ett tag och bloggar om något helt annat.

Förra veckan reviderade jag och kollegan Mats Olsson en artikel som handlar om godsägare och bönder. Syftet med artikeln var tvåfaldigt. Dels att beräkna om bondgårdarna eller godsens domänjord var mest produktiva under det förindustriella samhället, och dels att se vilken av grupperna som ledde ökningen i produktiviteten i jordbruket, den s.k. agrara revolutionen.

Den senare frågan är ju inte ny och kan nog anses besvarad i svensk agrarhistoria (se bl.a. Lars Herlitz och Christer Winberg på 1970/80-talet som väl får ses som pionjärer i detta avseende). Det kändes dock naturligt för oss att även fortsätta in i den agrara revolutionen när vi ändå satt och räknade. För övrigt är ju riktiga beräkningar av produktion och produktivitet väldigt sällsynta för den här tiden, mest beroende på att tidigare forskare saknat källor.

För att beräkna bondgårdarnas produktion använder Mats och jag oss av tiondet som bönderna betalade till den lokala prästen. De flesta tiondeuppgifter i Sverige hade förvandlats till en årlig fast avgift långt före den agrara revolutionen (ca. 1750-1870) men för Skåne så finns den del av tiondet som betalades lokalt, en tredjedel av spannmålskörden och vart tionde fött djur, kvar på många ställen långt in på 1800-talet. Det gör att vi kan beräkna produktionen på en bondgård både avseende olika grödor och antalet djur. Vi satt i ett par år och bara samlade in detta och i nuläget har vi uppgifter för strax under 3 000 bondgårdar i 36 socknar i Skåne. De första uppgifterna kommer från 1660-talet och de sista från 1880-talet, men antalet bondgårdar varierar över tid (en del böcker är borta, en del bondgårdar/socknar övergår till att betala en fast avgift under perioden etc.). Tillräckligt många för att kunna göra en skattning av produktionen i jordbruket i Skåne har vi i alla fall från 1702 till 1860.

Såhär ser produktionsutvecklingen ut för bönderna i Skåne. Den blå linjen är den årliga produktion av spannmål, den röda är utjämnat över en sjuårscykel och för den gröna har vi lagt till andelen av produktionen som är animalier. Måttenheten är hektoliter per mantaproductionl (se Olsson och Svensson 2010).

För godsen finns räkenskaper som Mats har samlat in, både under tiden han skrev sin avhandling och efteråt. Sammanlagt använder vi 20 gods och det vi är intresserade av är den del av godset som sköttes av godsägaren själv, domänjorden, inte de underlydande böndernas jord; de senare ingår i bondgårdarna.

För att engelsmän och andra som inte vet vad mantal är ska förstå, vi använder ju som sagt hektoliter per mantal, har vi varit tvungna att räkna ut hur många hektar bondgårdar och gods hade. Då får vi fram produktion per hektar vilket är ett mått på jordproduktiviteten. Så, först beräkna produktion, här har vi kärvar på åkern av olika sädesslag som ska omvandlas till hektoliter spannmål, sedan beräkna ytan, vilken oftast inte anges mer än med långa mellanrum om ens alls, sen får vi produktiviteten. Klurigt men sånt som ekonomisk-historiker älskar. (När/om den blir publicerad kan läsa om alla vedermödor)

Vad blev då resultatet? Jo. Man antar ju gärna, och det gjorde t.ex. Eli Heckscher, the grand old man of economic history in Sweden, att godsägarna var mer produktiva. Det hänger samman med att de kanske var mer upplysta, hade bättre information om nyheter, att de hade mer kapital och därför kunde investera mer, att de hade lagt beslag på de bästa jordarna och att stordrift skapade fördelar. Det som talar för bönderna är dels att de kanske la ner mer arbetstid per jordenhet än vad godsägarna gjorde, bl.a. eftersom deras uppehälle hängde på det men också för att familjens arbetskraft inte avlönas (fast det kan ju diskuteras, men det tar vi en annan gång), dels för att arbetet på godsägarnas domänjord utfördes av underlydande bönder. Detta medför, åtminstone teoretiskt, att de troligen inte var som mest produktiva utan övervakning eller andra sätt att få dem produktiva.

Nå, inget vet egentligen hur det var. En del forskare antar som Heckscher att godsen var mer produktiva, andra att bönderna var mer produktiva. Det nyutkomna storverket British Economic Growth 1270-1870 av Steve Broadberry et al antar helt enkelt att de var lika produktiva.

Vi visar att detta troligen var sant. Under tidigt 1700-tal verkar bönder och godsägare ha varit lika produktiva (NB: vi talar fortfarande jordproduktivitet). Så svaret på frågan skulle vara: lika. Inte så upphetsande kanske men eftersom ingen beräknat det förut mer än på ett mycket litet urval, typ ett gods mot några bondgårdar, är det ju häftigt. Tycker vi. J Men under 1700-talet verkar godsägarna ha ökat sin produktivitet något snabbare än bönderna. Vi hävdar att det beror på försök med bättre grödor, omarronderingar av jorden och andra mindre förändringar av driften.

Den stora skillnaden infaller dock mot slutet av 1700-talert och speciellt under början av 1800-talet. Då skiftas bondbyarna, först i storskifte och sedan i enskifte eller laga skifte. Man dikar ut, omvandlar äng och betesmark till åker och introducerar nya växtföljder på bondgårdarna. Det gör att försprånget äts upp och bönderna drar ifrån. Även arbetsproduktiviteten verkar ha ökat på bondgårdarna från början av 1800-talet.

(Tänkte nu visa produktionen per hektar för bönder mot godsdomäner men tidskrifter kan vara kinkiga så ni får vänta in detta lite…Ska kolla med medförfattaren. Tro mig – så var det! En enorm produktivitetsökning på bondgårdarna medan godsdomänerna fortsatte sin långsamma ökningstakt)

Varför är detta då viktiga resultat? Jo. När man nu försöker räkna ut BNP eller annat från medeltid och framåt i flera länder bör man ju ha en aning om hur produktiva den stora massan av bönder var. Och att bönderna var ledande i den agrara revolutionen är ju ett viktigt resultat i sig. I ett land som Sverige där bönderna ägde majoriteten av jorden betyder det att en stor bondeklass där många människor äger jord troligen inte var ett hinder för utveckling och tillväxt utan snarare ett bättre alternativ är att ett fåtal människor ägde jord. När bönderna ökade sin produktivitet och produktion ökade deras inkomster och de började efterfråga andra varor från utanför jordbrukssektorn. En jämnare fördelning av inkomsterna från tillväxten kan ha varit en viktig del av industrialisering och fortsatt tillväxt i Sverige.

Men, vi bör nog inte glömma att delar av befolkningen på landsbygden, en ökande andel, inte fick del av dessa inkomster vilket ledde till en ökad ojämlikhet samtidigt med denna tillväxt.

Referenser:

För Eli Heckscher bör ni läsa Sveriges Ekonomiska Historia i tjocka band, eller Svenskt arbete och liv som utkommit i pocket.

Lars Herlitz har bl.a. skrivit Jordegendom och ränta (1974), men den är rätt svårläst. Christer Winberg har skrivit Folkökning och proletarisering (1975), Grenverket (1981), och Another route to modern society: the advancement of the Swedish peasantry (1990).

British Economic Growth 1270-1870 kom ut I januari i år och är lysande tycker jag. Den är utgiven av Cambridge University Press och författarna är Stephen Broadberry, Bruce M. S. Campbell, Alexander Klein, Mark Overton och Bas van Leeuwen.

Vår artikel: Mats Olsson och Patrick Svensson (2010) Agricultural growth and institutions är publicerad i European Review of Economic History.

Portugal år 1315

Nu under sommaren blir det mycket grillat kött och rött vin för min del och i samband med det kom jag på att jag lovat på twitter att blogga om att jag kunde tänkt mig att leva i Portugal runt år 1315. Leva på medeltiden, varför då? Var det inte fattigt och mörkt då? Jovars, fattigt var det naturligtvis jämfört med idag men speciellt mörk var ju inte medeltiden. Tiden från runt 1000 fram till 1200-talet präglades för Europas del, och även i Mellanöstern och Ostasien, av innovationer, ny teknologi och ökad handel och befolkningstillväxt. Song-dynastin i Kina har ofta beskrivits som en gyllene tid i den kinesiska historien. I Mellanöstern växte islam och med den urbaniseringen, ökad jordbruksproduktivitet, universitet och allehanda moderna företeelser som bibliotek, bad, konstbevattning etc. De överlägset största städerna i Europa under de första århundradena av det nya milleniet låg i Al-Andalus (”Spanien”) med Cordoba som den största. För övriga Europas del så kom nya innovationer som påverkade både jordbruket, handeln och krigskonsten (får nog blogga speciellt om detta ser jag…).

Men runt slutet av 1200-talet bröts utvecklingen i Europa. Detta kallas för den senmedeltida krisen och det finns lite olika uppfattningar om vad som orsakade den men befolkningstillväxten avtog och 1300-talet blev på många sätt ett katastrofårhundrade. Det började med svåra missväxter från 1310-talet som följdes av boskapspester och under de första decennierna minskade Europas befolkning betydligt genom hungersnöd och med den florerande sjukdomar. Sen kom ju pesten på 1340-talets slut som följdes av upprepade pestepidemier. Någonstans kring 30-40% av befolkningen dog, kanske fler, och inte förrän långt in på 1500-talet hade Europas befolkning nått samma antal som runt 1300.

Efter digerdöden och övriga hemskheter så ökade levnadsstandarden däremot betydligt. Reallönerna gick upp då priset på arbete ökade relativt priset på jord. Lönerna gick alltså upp mer än vad man betalade för att köpa jord eller i arrende. Lönerna ökade också mer än priset på livsmedel. Visserligen skiljde det sig åt mellan olika områden i Europa; där arbetare kunde forma allians med städer och kungar mot godsägarna så ökade reallönerna medan i områden där godsägarna kontrollerade stat och städer blev effekten snarast den omvända. De många bondeupproren i Sverige och i övriga Europa under 1400-talet är en del av detta.

Men vänta nu, jag ville ju leva år 1315, det verkar ju inte så smart? Hm, kanske inte men ny forskning från Jaime Reis och Antonio Castro Henriques visar att Portugal var annorlunda än övriga Europa. I deras working paper ”From Horn to Corn: The Two Regims of Portuguese Agriculture, 1250-1850” framgår det att Portugal genomfört sin återerövring av landet (Reconquista) från morerna år 1249 och i samband med detta fanns det en stor mängd outnyttjad jord. Istället för den ökade relationen befolkning per jordareal som skedde i övriga Europa under 1200-talet, fanns här en låg kvot av befolkning per jordenhet, eller hög land/labour ratio som vi oftast säger. Det fanns alltså en massa ledig jord som man kunde göra anspråk på. Anledningen till detta var naturligtvis att under kriget drev man ut alla moriska bönder och övrig befolkning. Reis och Henriques kallar Portugal vid denna tid för en ”settler economy”, ett nybyggarland. Ungefär som 1800-talets USA. Det innebär inte bara att det fanns jord ledig utan också att det fanns möjligheter för befolkningen i stort att ta del av denna jord. Lagar som garanterade att man fick äganderätt till den jord man odlade upp är alltså en del i deras definition av settler-economy; och det fanns det i Portugal.

Resultatet blev att en ganska liten befolkning odlade upp jord, växte och levde under goda förhållanden i Portugal under 1300-talets början. Runt 1315 har författarna beräknat att i genomsnitt, per person, åt portugiserna 276 kilo bröd, 91 kilo kött och till det drack de 155 liter vin, per år. De hade alltså en högre köttkonsumtion än vi har nu (tror jag) samt en betydligt högre vinkonsumtion än fransmännen på 1930-talet, vilket lär vara bland de högsta (sen kan ju alkoholhalten ha varit lägre än idag, kanske?). De har faktiskt enskilda uppgifter från hospital och andra inrättningar som visar på över 400 liter vin per person och år men udda uppgifter är ju ofta osäkra. Detta var alltså kopplingen mellan mina semesterdagar och Portugal år 1315. Spännande va?

Vill man titta på deras data så finns den på deras projektsida: ”PWR – Prices, wages and rents in Portugal, 1260-1910” http://pwr-portugal.ics.ul.pt/

Vart tog alla unga flickor vägen?

Nästa vecka organiserar jag tillsammans med professorerna Vicente Pinilla och Giovanni Federico en workshop i Zaragoza. På workshopen presenteras papper om jordbruk eller landsbygdsutveckling som använder kvantitativa metoder, därav namnet Agrocliometrics. Diskussionen och presentationen sker under ganska lösa former och mycket tid ägnas åt varje papper. I år hade vi fler sökande än platser, vilket ju är både roligt och tråkigt. De papper som vi accepterade handlar bl.a. om produktivitetsutveckling i jordbruket i Europa 1950-2005, om samma sak för Peru under samma period, om jordreformen i Spanien på 1930-talet var ekonomiskt nödvändig eller politisk opportunism, huruvida det sena 1800-talets jordbruksdepression påverkade levnadsstandarden (mätt genom människors längd), om försök att mäta arbetsinsatsen från arrendatorer under europeiska farmer i det koloniala södra Rhodesia, om användandet av urbant skräp (köksavfall, mänskligt avfall, aska m.m.) som gödsel i jordbruket i 1700-talets Flandern, m.m.

Själv fastnade jag idag i ett papper av Francisco Beltran Tapia och Domengo Gallego om den förhöjda dödligheten för flickor jämfört med pojkar. Papperet är ju preliminärt så ta nu det jag refererar för vad det är: work in progress!, men det verkar mycket spännande. De studerar ett mycket viktigt område: om vissa samhällen prioriterar pojkar före flickor. Detta är ju aktuellt och diskuteras bl.a. för både Kina och Indien där faktorer som bibehållande av familjelinjen/ätten kräver manliga arvingar, där betalande av hemgifter för flickor gör dem kostsamma, eller där status, traditioner och normer på andra sätt gör att söner är mer värda än döttrar. I dessa samhällen har spädbarnsdråp och medvetet negligerande av döttrar lett till en hög könsandel (antalet pojkar genom antalet flickor). Även utanför Asien har detta konstaterats för asiatiska grupper i t.ex. dagens Kanada där selektiva aborter använts för att åstadkomma detta.

Både islam och kristendom förbjuder spädbarnsdråp och många forskare menar att en skev könsandel inte förekom i det historiska Europa. Det berodde dels på kyrkan men också på kvinnans position och att möjligheterna till lönearbete för kvinnor var högre i Europa. Beltran Tapia och Gallego vill studera detta och använder 1860 års folkräkning för Spanien där de mäter könsandelen för 0-1 åringar, och för barn 1-5 och 6-10.  Deras resultat tyder i denna version på att det finns en skevhet i könsandelen i alla åldersgrupper och att den ökar över åldersgrupperna i vissa distrikt. De flesta barn dog av infektionssjukdomar och deras slutsats är att det troligen skedde en omedveten, eller medveten, negligering av flickor i jämförelse med pojkar, i vissa delar av Spanien både i form av hur mycket mat de fick och i omvårdnad under sjukdom. Detta utmanar till viss del den rådande bilden av det historiska Europa.

Ska bli spännande att diskutera detta och de andra papperen i Zaragoza nästa vecka!

Ojämlikhet: första delen.

När Merta Larsdotter år 1751 dog vid 37 års ålder lämnade hon efter sig en åttaårig dotter Anna Christina. Det var egentligen det enda värdefulla som efterlämnades av den mitt i livet avlidna ullkammaränkan i Norrköping. När bouppteckningen upprättades över hela hennes egendom stannade summan av hennes förmögenhet på 22 daler kopparmynt (eller om vi räknar om det till kronor: strax under 2 kronor i 1751 års penningvärde) och bouppteckningen omfattade endast två halvsidor. Egendomen bestod av:

  • Sängkläder: tre trasiga bolster varav ett med dun, och två mindre, likaledes trasiga, bolster.
  • Linkläder: ett gammalt trasigt lakan, en gammal handvävd randig kjortel och en gammal Danzigertygskofta
  • Husgeråd: en lappad järngryta, en dito kopparpanna, en gammal stekpanna, ett par grytkrokar, ett bord, två furustolar, en mindre trasig stol, en gammal furukista, ett litet beslaget skrin och en drickstunna.

Inte mycket för dottern att ärva.

Featured image

Samma år dog baron Johan Gabriel Sack, innehavare av Bergshammar. Hans änka, grevinnan Eva Bielke, fick å andra sidan ett något mer omfattande arv. Johan Gabriels efterlämnade förmögenhet var 1 102 169 daler silvermynt, eller i kronor: 275 542. Den största delen av förmögenheten, ungefär 38 procent, utgjordes av fastigheter, såväl Bergshammar sätesgård i Fogdö socken och ett stort antal bondgårdar i Sörmland, Uppland och Östergötland, som ett hus på Riddarholmen i Stockholm och ett ”litet” hus på Norrmalm.  Det mesta av jordbruksegendomarna var arv från hans moder. Bouppteckningen visar även på en stor mängd lösöre. Sida efter sida av kontanter, guld, silver, möbler, gevär, porslin, kläder etc. Sammanlagt 79 sidor. Här de två första sidorna av ”Juveler och pärlor”, av sammanlagt sex sidor om enbart detta.

Featured image

Detta är två extremexempel från det urval av bouppteckningar som vi har registrerat i ett försök att mäta ojämlikheten i Sverige. Det fanns såklart både fattigare människor, de som bara ägde sina kläder, och rikare människor än Merta och Johan Gabriel. Att många var väldigt fattiga och några väldigt rika är ju ett faktum som de flesta av oss vet. Vi har läst om det i skolan eller på annat sätt förstått att det fanns stora skillnader i rikedom ”förr”. Mer intressant, även om vi inte får glömma vare sig Merta eller Johan Gabriel, är kanske hur ojämlikt samhället var.

De flesta människor i Sverige år 1751 var bönder, d.v.s. de brukade en gård med jord som var mantalssatt – skattepliktig. Många av dessa var självägande bönder, s.k. skattebönder. Ungefär en tredjedel av alla bönder ägde sin egen jord vid 1700-talets början och den andelen ökade under seklet då man fick köpa sin jord av staten/kronan för en relativt billig peng. I europeisk jämförelse är detta unikt. I de flesta andra europeiska länder ägde adeln och kyrkan den största delen av jorden och bönderna var underlydande arrendatorer, eller livegna. Detta har hos vissa genererat uppfattningar om att Sverige var väldigt speciellt. Jag minns t.ex. en av mina lärare under grundutbildningen, Mauricio Rojas, som i ett sommarprogram gjorde stor sak av att det faktum att alla svenskar ägt en egen gård gjorde att vi var avståndstagande och värnade vår egen täppa/tomt/trädgård. Andra har talat om att Sverige alltid varit jämlikt och att detta är en förklaring till varför vi nu är så relativt jämlika i ett internationellt perspektiv.

Det sistnämnda, att Sverige alltid varit jämlikt, måste ju anses vara falsifierat av tidigare studier, till vilka jag tänkte återkomma i ett kommande inlägg. Men hur var det med det gamla bondesamhället.  Var det jämlikt och vilken inverkan hade det i så fall på den svenska utvecklingen? Sådana frågor kan ju endast besvaras empiriskt och det är detta vi just nu är i färd med att göra. Redan nu kan vi dock se att särskilt jämlikt var inte Sverige år 1751. Möjligen var vi något mer jämlika än andra västeuropeiska länder, det återstår att se. Möjligen, och högst troligen, spelade den relativt stora gruppen av självägande bönder en viktig roll för hur Sverige industrialiserades: Att många äger istället för få, och att inkomstökningar tillfaller många istället för få, är uppenbart en fördel för ekonomisk tillväxt. Men att Sverige var ojämlikt; att det fanns en stor andel av befolkningen som bara hade till livets nödtorft är också en bild av Sverige som vi inte får glömma. Att textilarbetarna i Norrköping inte lämnade något efter sig till sina barn är en lika stor del av vår historia som de magnifika slott som vi åker på utflykter till när vi vill uppleva historiens vingslag.

Att blogga som ekonomhistoriker

Kampen om vår historia är viktig! När historierevisionisterna flyttar fram måste vi stå där och mota tillbaks dem. Påståenden som att högern införde allmän och lika rösträtt i Sverige, att majoriteten av det tyska folket röstade på Hitler, att en stor offentlig sektor är hämmande för den ekonomiska tillväxten eller att det är Gripenstedts liberalisering av näringslivet i mitten av 1800-talet som enskilt förklarar att Sverige gick från att vara ett fattigt till att bli ett rikt land är som röda skynken för mig, även om de oftast är blå eller bruna. En del av dessa påståenden är ju medvetna förfalskningar medan andra bygger på okunskap.

Namnet på bloggen kan ju eventuellt tolkas som att jag vill anlägga ett von-oben perspektiv men den enkla förklaringen är naturligtvis att namnet alluderar till Vilhelm Mobergs ”Min svenska historia – berättad för folket”. Mobergs titel kan tolkas, tycker jag, som ”det stora flertalets historia som äntligen delas med de som tillhör detta flertal”, inte att han undervisar folket. Utan att på något kvalitetsmässigt vis jämföra mig med Moberg tänker jag dock anamma hans ambition.

Detta kan tyckas överflödigt men i tider när människor hävdar att man aldrig kommer att kunna avdela mer än 13 procent av en lärobok till kvinnor för det finns ju bara heliga Birgitta och några kvinnor till som spelat någon väsentlig roll i historien (och garderar med att det ju är fel såklart!) och när historieprofessorns svar blir att räkna upp en mängd andra kvinnor som varit drottningar eller besuttit andra viktiga poster så är det nog dags att fokusera på vad som driver historien och hur förändringar som påverkat och påverkar folkflertalet åstadkommits.

Den historievåg som inleddes under tidigt 1990-tal, ungefär, med individfokuserad historieskrivning genom såväl Lindqvist som faktiskt också Guillou har lockat människor tillbaka till historia, vilket ju är bra. Men det leder i sin tur till helt felaktiga slutsatser om samhällsförändring. Ungefär som att partiledarnas personlighet är det som avgör hur bra den framtida politiken och utvecklingen blir.

Medan historieintresset ökade skedde detsamma med intresset för ekonomi. Men här inleddes samtidigt en snuttifiering av ämnet som lett till att många enbart betraktar ekonomer som dåliga siare. När ekonomin tog överhanden från politiken i nyhetsprogrammen i Sverige, någon gång under 1980-talet, detta hemska årtionde, skedde det framförallt genom anläggandet av mycket kortsiktiga analyser som t.ex. kvartalsrapporter och aktiekursen dag för dag. Det utvecklades närmast till en slags kvällstidning à la ”Vem tjänar mest i din kommun?” istället för den mer relevanta frågan ”Hur ser den långsiktiga inkomst och förmögenhetsfördelningen ut i Sverige?”. Under de senaste åren har dock en del ekonomer börjat intressera sig för mer långsiktiga förklaringar. Dessa ekonomer, som ofta ligger på gränsen mellan nationalekonomi och ekonomisk historia har öppnat för empiriska långsiktiga analyser igen, d.v.s. för ekonomisk historia som ämne.

Med en faktabaserad kunskap om historien kombinerad med en empirisk grundad förståelse för långsiktiga samhällsförändringar kan man möjligen mota och bekämpa historierevisionism och snuttifiering. Det pretentiösa och klyschiga målet är min ambition. Det blir mest Sverige, mest 1700- och 1800-tal men då och då även adrenalindrivna samtidsutfall om jag känner mig själv rätt. Så. Programförklaring. Nästa gång blir det nog bönder och godsherrar. Eller skrivkunnighetens utveckling. Eller hur mycket en torpare ägde när hen dog. Eller något annat.